tisdag 14 januari 2014

11 januari

Kommer hem halv tio en morgon, sover en stund och vaknar helt uppsvullen, svettig i lakanshavet. J kommer förbi för att hämta upp något hon glömt, säger åt mig att inte lägga mig igen.
 

Och ett täcke av små bulliga moln välver sig över staden när jag vadar ut i vårvinterhöstens tapetklisterljus, ner till kanalen och ölbron, fastnar för femte gången sedan december med Anyurus Omega i handen, i metaforen om att blandas ut som te och hur den sammanfattar hela varat, hela den kontur mellan liv och död, mellan liv och liv, som är lika suddig som den mellan vätska i vätska -

Hur ett liv dröjer kvar efter det är borta. Som tankar. Som psykogeografiska riktningar, som nej den där bänken är för tung av sommarkyssar för att passera. Som sesamfrön utspillda över köksgolvet av engångälskade händer. Odammsugbara.

Och hur det språk som livet använder, till att bygga världen kring sig, finns uppbyggt långt före dess fysiska tillblivelse. Hur allt i livet kommer utifrån, sugs in genom ögon, öron, munnar, omvandlas till ryggkotor, revben, forsande blod. Hur alla de här beståndsdelarna fanns där hela tiden. Bara inte på samma plats.

Jag lämnar värme i luften kring mig, inbrända bilder på människors hornhinnor, bilder som redan är på väg att suddas ut och ersättas. En del av mig går, en del dröjer kvar. Och sedan virvlar jag hemåt.

lördag 14 december 2013

14 december

Snälla, var med mig nu: vinflaskorna är insmugglade, och de här oblaterna sjunker som lod genom kroppen. Genom kropparna. Din, pulserande tätt intill min, i takt med ditt bultande blodomlopp. Det är söndag, och vi vilar huvuden mot axlar, händer i händer, tankar i balsam. Det är söndag och vi gråter de varmaste, mest ljuvliga tårarna.

Och allt jag vill just nu - allt, allt, allt - det är att röra vid din axel. För första gången tvivlar jag inte, för första gången vet jag, vet hur de här brinnande fingertopparna snart kommer nudda vid din mjuka hud. Vet hur känslan av dig kommer vara så mycket mer än jag någonsin tillåtit mig själv att drömma. Vet hur slutet denna gång inte kommer överskuggas av förväntningarna, och hur nytt det är för mig.

Du ler när våra varma kroppar möts. Dina tårar är molniga som diskvatten i kvällssolen. Jag skjuter upp allting annat, lämnar världen att vänta nu. Och jag rör vid din axel och tänker, att denna plats vill jag aldrig lämna.

onsdag 4 december 2013

4 december

EN

/beatet dunkar framåt genom kroppen
får ryggraden att
svaja
som en mast/


ANNAN

/plötsligt:
fingrarna som greppar runt min hand
bara smälter in i den
brusande teveskärmshuden
som en välkommen
ny sena/

VERKLIGHET

/jag har på mig de där
gympaskorna 

som jag skämdes så jävla mycket för i högstadiet

de är fortfarande fula
det är bara det att jag ger fan i det nu
när syntettyget dunkar i rött, vitt, grönt
de är bra att dansa i/

ÄR

/utomhus i sammetsmörkret och stjäl ett enda
sidenlent cigarettögonblick

från de bultande tillsammanssvettande sirenljusen
från de varma lysande
gåtfulla tecknen
dansarna gör med sina
signalhöjda armar/


MÖJLIG
 

/när vi går har regnet börjat
strila nedför fönstrena på lidl
där de fårade kassörskorna
redan suttit i timmar

(för dem är det mitt på dagen
för oss slutet på natten)

din mascara rinner i regnet;
mitt leende är inte som mascara
det kan inte sköljas bort
när det liksom
fastnat
bortom alla fysiska drag 
som ett tecken i en inbränd datorskärm/

onsdag 27 november 2013

27 november

Ansluter till grannens internet, sugs in i någon annans liv i flera timmar och hittar inte riktigt ut. Det är inte ens en person jag känner. Det bara händer på något sätt. Bläddrar igenom bild efter bild medan solen sjunker på andra sidan innergårdsväggen, medan dagen blir en natt som inte kommer sluta förrän nästa gång jag vaknar. 

Jag vill bli självförsörjande. Vill inte låna andras erfarenheter, vill inte leva genom dem. Kanske kan jag bara förstå några procent av bilderna. Jag kan se att de gör saker som jag också har gjort, att de äter samma saker, ser samma band. Men samtidigt är jag inte dem, jag har ingen aning om vilka känslor de upplever i de ögonblicken. För mig blir det bara en grå massa, ett segt ytskum.

Det här är en svacka. Jag kommer tillbaks upp igen. Men jag accepterar mer och mer att tillvaron inte handlar om att nå någon slags framgång, utan bara om att skapa egna att vara lycklig på. För mig är det ett tillräckligt stort projekt för att överskugga allting annat. Jag kanske tänker mer än andra. Det är inte positivt eller negativt. Det bara är.

tisdag 17 september 2013

16 september

Med min lilla vante innesluten i en större driver jag nedför Hamngatan medan den första, gnistrande pudersnön singlar ner, skimrande i gatlyktornas ljuskäglor. Doften av rostade mandlar fyller luften, och på trottoaren samtalar vuxna i svarta rockar medan deras barn trycker sina ansikten mot skyltfönstren. Bakom glasrutorna visas en mekanisk fantasivärld av vinkande tomtar, roterande karuseller och konstgjorda snöfall. Vad kostar den? frågar jag, och pekar på en elefant som rör sin snabel upp och ner. De här sakerna kan du bara titta på, svarar mamma. Besviket kramar jag hennes hand hårdare, och tänker att jag ska köpa alltihop ändå, den dag jag blir rik. Vi går vidare till nästa skyltfönster, och nästa efter det. Så fortsätter vi längs hela gatan. Sedan tar vi pendeltåget hem.

En försommardag går jag längs samma gata igen. Det finns en restaurang på varje hörn här, dyra krogar med glasrutor istället för väggar. Jag ser matgästerna genom glaset, känner doften från uteserveringarna. Hur hungrig jag än är kan jag inte gå in dit, får inte gå in dit. Luncherna där inne kostar två timlöner. Två timmar på arkivet för en tallrik kött och potatis, det är inte värt det. Det får bli en hamburgare igen, för att orka med resten av dagen.

Jag måste spara för din skull, för att vi ska slippa gå nerför gatorna på fredag med den där känslan av att varje port är sluten, att varje fönster är igenmurat. Den där känslan som vi aldrig nämner för varandra eftersom det får mina läppar att darra och dina bruna ögon att tåras. Jag vet att det egentligen inte handlar om pengar. Det handlar om att du, precis som jag, inte hör hemma här. Att namnen på stadens gator kom till oss genom kartor och inte genom munnar.

Lisa säger att det går att klara sig utan pengar, på existensminimum. Stormande, brinnande Lisa, med sitt femtonkvadratsliv och sina tusenhektarsdrömmar. Hon säger att det verkligt vackra i livet ligger bortom alla mynt och sedlar, och ibland kan jag tro på det. Om somrarna, när jag ser ut över staden från Skinnarviksberget och känner att lyktorna, båtarna och den bultande kvällshimlen tillhör mig, att inga stängsel och låsta grindar kan förändra det. Men här nere är det annorlunda. När jag går längs Hamngatan längtar jag efter att få äta bakom de där stora rutorna, om att äta utan smaken av skam. Och du längtar också, det vet jag. Så sluter sig väggarna runt Hamngatan, ogenomträngliga, som en ravin.

Nu strömmar tusentals människor nerför gatan. Massan liknar ett enormt vidunder vars vener bultar av drömmen om en annan tillvaro. I mängden får jag syn på Lisa, i svart tjocktröja och jeans. Jag ropar åt henne, går in i demonstrationståget. Vinden greppar tag i Kungsträdgårdens halvt utslagna trädkronor och får dem att rista i middagssolen. Jag har sett samma rörelse tidigare, genom skolsalarnas fönster. Det första, hoppfulla tecknet på att slitet snart är över och den stora ledigheten närmar sig. 


Kanske är det också den här rörelsen i grenarna som får massan att börja sjuda. En grupp svartklädda separerar sig från mängden, Lisa är där, och börjar bryta upp gatstenarna. Och bakom mig slungar sig polisens schäfrar framåt i ultrarapid. 

Allt som händer nu sker långsamt, som om någon tryckt fingret mot en vinylskiva. Jag förstår att vi är utanför det stora varuhuset, men det är guldsmycken som glimrar bakom glasrutan och inte konstgjord snö. Det gäller att jobba och spara för att kunna köpa de där, tänker jag. Och sedan tänker jag på dig. Du skulle gilla dem, de är vackra. Det måste de väl vara om de ligger där? I ögonvrån ser jag Lisa plocka upp en gatsten. Luften dallrar av värme, någon har tänt en eld mitt på gatan. Onödigt, tänker jag. Det är ju redan så varmt.

Lisa böjer sin högra arm bakåt, och i samma ögonblick lyfter poliserna sina batonger och stormar in genom muren av människor. Lisa spänner varje muskel, varje sena i armen, och slungar stenen mot skyltfönstret som splittras. En blixtrande impuls, nu eller aldrig, och så stiger jag in genom fönstret. Golvet är fullt av splittrat glas och utspridda guldsmycken, och så den där skitiga gatstenen mitt i allt. En av de svartklädda kliver in genom fönstret, plockar upp stenen igen och kastar den mot poliserna. Sedan försvinner han. Smyckena ligger kvar i den kvalmiga värmen, matta av dammet från gatan.

Det blir svårare att andas. Plötsligt reduceras mitt synfält till ett enda vitt ljushav, alla ljudintryck till ett enda massivt dån. Rostade mandlar, körsbärsträd, brinnande gummi. En brun iris som fryser till och spricker. Jag tittar på mig själv, innanför fönstret och utanför. Och sedan förlorar jag känseln. Det känns som om jag svävar, som om hela kroppen har domnat och hänger i luften. Det enda som skimrar förbi är en stor hand som drar i en liten, bort och vidare längs Hamngatan.

Så klarnar allting på ett ögonblick. Det är Lisa som drar i min hand, röd i ansiktet av hettan och tårögd av röken. Bakom henne stormar tre poliser fram över gatan med hundar och batonger. Jag försöker springa efter henne, ta mig därifrån, men min kropp är tung som en sandsäck och faller ihop efter bara några meter. En sekund senare pressas mitt huvud mot gatan av en handskförsedd näve.

Och just där, under de dunkande batongslagen, under tyngden av två poliser på min rygg, känner jag plötsligt hur värmen från asfalten och den från min kropp smälter ihop, hur Hamngatan inte längre är ett namn på en karta utan något stort och svart och varmt som rispar min kind, hur staden för första gången ställer fönstren på vid gavel och välkomnar mig in.

torsdag 12 september 2013

11 september

Första gången jag kysste dig var i en fotoautomat. Hösten låg redan i luften, och trots att det var augusti hade du din bruna, stickade tröja på dig. Samma tröja som jag lånade första dagen på universitetet, några veckor senare. Du sa att den gav mig ett akademiskt utseende, och jag höll med, även om jag egentligen tyckte att den passade bäst på dig. Som på fotografiet.

Fyra små svartvita bilder visar hur vi gradvis närmar oss varandra under loppet av tjugo sekunder. Först två leenden mot kameran (vi hade kunnat vara syskon), sedan min arm runt dina axlar. Det är först efter den andra bilden som jag vågar fatta din hand, och på den tredje vänder du ditt ansikte mot mig och ler. På den fjärde bilden kysser vi varandra.

Vi köpte varsin bildremsa för två euro och klippte ut den sista rutan. Ett tag bar du ditt fotografi i plånboken. Senare hade du det bredvid sängen, instoppat i ramen på ett större fotografi av dig och din syster. Jag vet hur mycket du tyckte om det där fotografiet, hur du kunde plocka fram det när vi inte hade något mer att säga och hur det fick dina ögon att gnistra. Då kunde vi prata i timtal om sådant vi hade varit med om tillsammans. Saker i början, för det mesta. Sedan tunnades materialet ut. Efter ett tag tror jag att vi började göra saker bara för att ha något att prata om under de där stunderna. Var fotografiet är nu vet jag inte. Kanske slängde du det efter att allt var över.

lördag 24 augusti 2013

24 augusti

Din hud är mjuk. Den smakar gott också. Små bristningar och nervansamlingar ligger under den som städer, platta städer, som dem man ser från ett flygplan om natten. Din hud är så ljus, och om natten nästan genomskinlig. Jag ligger med örat nära din nacke. Allting är så tyst. Ett brandgult banér bortom skogen och fotbollsplanen och takåsarna. Det slocknar aldrig, inte den här månaden. Långt där borta är det gryning. Så tyst allting är... 


Jag ligger med örat mot din mjuka hud och hör kapillärerna brusa. Tätt mot trumhinnan som en motorväg, trots att det inte finns några motorvägar här. Röda ljus vid horisonten, som överallt där jag någonsin bott. Bor jag här? Ett brus från städerna under växer till ett dån, som en motorväg, som ett kärnvapenkrig. Venerna susar, viskar, rusar. Jag kan inte sova. Röda ljus mot den glödande horisonten.

Långt senare, en skärva av din nacke i tunnelbanan. Samma hud, samma karta. Städerna finns kvar, de myllrar som de alltid har gjort. Det är bara jag som inte är där.